Mardrömskvällen

Vilken mardröm!! Igår sprang han iväg Eddie.. Jag vet inte riktigt vad som hände men det var en skum kväll i stallet.. Efter att jag tagit in hästarna så stod den ena och sparkade på boxväggen och skrek. Det var helt sjukt, sprang till boxen och lugnade ner henne. Gick iväg igen och då gjorde hon samma sak.. Jag vet inte om hon var rädd eller vad det var som hände. Just då i samma veva så drar Eddie, jag tänker inte på vart han är när jag försöker lugna ner hästen utan märker det efter att han dragit ut. 
Tänker att han är väl bara ute och kissar, inget konstigt det händer ibland men kände en dålig magkänsla ändå. Går ut och ropar in honom, men ingen Eddie. Det är kolsvart och iskallt ute, observera att Eddie HATAR kyla!! Vart fan tog han vägen? Letar lite till men ingenting.. Pratar med stallägaren och kollar om han dragit ner till dem, in till värmen eftersom han helst av allt inte är ute när det är kallt. Men nej han är inte där heller. 
Det var så hemskt, den här känslan jag fick när jag letade och skrek. Det var som att jag inte kunde andas emellanåt eftersom jag kände en panikattack smyga sig in. Harklar, snorar och har mig medans jag försöker ringa polisen och ringa in en förlustanmälan, de kopplar sedan vidare mig till jouren för bortsprugna djur och där får jag napp. En tjej har ringt in att hon har hittat en chihuaha i kallhäll, kan det vara Eddie? DET MÅSTE VARA EDDIE? Jag menar hur många chihuahor är på rymmen i kallhäll. Men som ni kanske förstår går man igenom ALLT med sig själv när man har panik.
Får numret till henne men hennes telefon är avstängd, jaha? Vem har luren avstängd när man precis hittat en hund? Iallafall en timma senare ringer hon och vi möts upp. 
Alltså den här känsla när jag får se Eddie igen går inte att förklara. Man bara ramlar ner och bryter ihop av glädje. Glädjen att han lever och att vi kommer spendera så många fler år tillsammans.
 
Han hade sprungit igenom skogen, ut mot stora vägen, sprungit över ett stort övergångställe/trafikljus och blev nästan påkörd av en annan bil när Eddie sprang längst med vägen innan dessa ungdomar hittade honom/sprang ikapp honom.
Jag fattar inte hur han kunde bli så rädd och springa igenom allt det där, speciellt i kylan.. Men jag är lycklig nu, lycklig över att han är tillbaka och jag har pussat på honom onekligt många gånger den stackaren.. Och  att han varje natt får sova tryggt och varmt <3
 
Nej fy säger jag bara, jag vill aldrig känna denna känsla igen...
 
 
 
 
/ Leila Abou-Dabous